Recension

Världens bästa pappa? Boktips!

Sköna söndagar passar lite lästips bra, här kommer ett!

Världens bästa pappa? av Ylva Elvin-Nowak

Världens bästa pappa Ylva Elvin Novak

Från baksidestexten: ”Den här boken handlar om pappor. Om pappor till små barn och om pappor till äldre barn. Den handlar om pappors relationer till sina barn och om hur pappor gör sig till bra män och föräldrar inom ramen för de förutsättningar och förväntningar som de tror och tycker står till buds. För en del pappor är vardagen en kamp mot att hamna i moderskapets kölvatten och en strävan mot att befinna sig i centrum av föräldraskapet. för andra pappor är det självklart att få välja hur mycket pappa man vill vara i förvissningen om att en ständig back-up – ofta en mamma – rycker in när man själv inte har möjlighet.” Eftersom boken beskriver ett cis- och heteronormativt föräldraskap kommer även min recension att göra det. Det är den könsrollen som forskningen handlar om, därmed blir även bok och recension cis- och heteronormativ.

Författaren är doktor i psykologi och har specialiserat sig för hur familjeliv och arbetsliv är kopplade till könstillhörighet. Den här boken är skriven utifrån forskning och intervjuer med pappor.

Ett av temana i den här boken är att medan mamman direkt ses som Moder, och får många krav på sig hur en god ”Moder” är och ska vara, så kan pappan själv bestämma i vilken utsträckning han vill vara delaktig som pappa. Den ”Moder” som inte lever upp till rollen skuldbeläggs och den pappa som engagerar sig, om än så lite, hyllas. En pappa kan välja i vilken utsträckning han vill vara pappa, få personer reflekterar över att den rättigheten innebär en skyldighet för mamman att vara mamma fullt ut för den del av föräldraskapet som pappan inte väljer. Kvinnorna har kravet på sig från omgivningen att ha kontrollen, att se till att barnet får en bra uppväxt. Genom att mammorna tar på sig den kontrollen ger de papporna utrymme att låta bli att ta ansvaret, och genom att låta bli att ta ansvaret förhindrar papporna mammorna utrymme att låta bli att ta kontrollen. Ett moment 22 i föräldraskap.

Boken visar på forskning som förkastar myten om att det är så viktigt för barnet att få knyta an till just mamman under den första tiden. Det ÄR viktigt för barnet att det finns minst en ansvarstagande och omvårdande vuxen som utvecklar en positiv och känslomässig relation till barnet, men könet på den personen spelar ingen roll

Boken beskriver även den ofta uttryckta åsikten att det är mammorna som inte släpper in papporna. I den forskning som författaren gjort finns inga belägg för att mammor på något sätt försöker hindra pappor att ta sin del av ansvaret. Det är snarare så att det är papporna som själva får välja hur stor del de vill ta, hur mycket föräldralediga de vill vara, medan mammorna ofta skulle sett att pappan tog ut mer ledighet.

Även den lagstadgade föräldraförsäkringen diskuteras i boken. Som det faktum att vi pratar om ”pappamånader” som att det är all föräldraledighet som papporna kan ta ut. De månaderna är den tid som är öronmärkt för vardera förälder, det finns alltså motsvarande ”mammamånader”, men det begreppet använder vi aldrig. Föräldraförsäkringen är till för båda föräldrarna, halva tiden var, och för de dagar som den ena föräldern vill överlåta till den andra måste en skriftlig överlåtelse ske. Något som i de flesta familjer görs, från pappan till mamman, utan att någon verkar reflektera över att de dagarna också kan ses som ”pappadagar”.

Jag läste med stort intresse. Vårt sätt att vara föräldrar var noga diskuterat innan vi fick vårt första barn. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma i Den Goda ”Modern”. Jag har aldrig sett mig som det viktigaste i mina barns liv ens när de var nyfödda. Jag har varit förälder, men inte ”Moder”. Jag och min man har delat på föräldraledigheten fullt ut, hos oss var det jag som överlät dagar till honom, även om det inte var så många.

Jag var hemma med barnen under amningen. Jag hade då ett jobb som jag till del kunde göra hemifrån, så jag var aldrig helt föräldraledig, jag jobbade 10% under vardera ledighet och när vardera barn var 9 månader gick jag tillbaka till jobbet. Under våra föräldraledigheter tog vi hand om barnet/barnen, hushållsarbetet fortsatta vi dela på, det låg inte på den som var föräldraledig. När vi sen skolade in dem på dagis gick vi båda ner i arbetstid och turades om att lämna och hämta och att vara hemma med dem en dag per vecka.

Det här fungerade för oss, och jag har aldrig sagt till andra att de borde göra så här. Alla har vi olika förutsättningar och gör våra val utifrån det, även om många familjer nog skulle kunna tänka efter en extra gång, och inte bara välja den enkla, normativa vägen. 

Det jag vill att andra ska respektera vårt val, och andras val, även när valet bryter, aldrig så lite, mot normen. Men så har det inte varit för oss, många har haft synpunkter på våra val. Jag fick synpunkter från omgivningen när jag återvände till jobbet. allt ifrån direkta uttalanden, ”Jag tycker mammor ska vara hemma med sina barn”, till det mer försåtliga om hur synd det var om mig som var ”tvungen” att åka på tjänsteresor och lämna babyn/barnen hemma med sin pappa… Det första ignorerade jag och det andra bemötte jag med förvåning. Det var ju snarare en förmån för mig som trött småbarnsmamma att ibland, genom jobbet, få nätter på hotell där jag kunde sova ut!

Mannen, å andra sidan, som tog i princip samma föräldraansvar som mig, han har ofta ofta fått höra vilken otroligt fantastisk pappa han är, förutom den gången någon tyckte synd om honom för att han var ”tvungen” att vara hemma så mycket med sina barn… Det är nog den enda gång jag sett mannen säga ifrån på skarpen, när han klargjorde att han faktiskt inte skapat barn för att sen inte vara med dem…

Den här boken stärker mig i att jag och min man gjorde ett genomtänkt och bra val, vi är utbytbara som föräldrar till våra barn och har sluppit både mammiga och pappiga perioder. Vi har båda kunnat nattat, matat och tröstat och barnen kan nu, som tonåringar, gå till oss båda med sina problem, frågor och funderingar. om det beror på vårt val av förädraansvar eller inte, det vet jag förstås inte, men vårt val har i alla fall inte gjort våra barn otrygga på något sätt.

Men, den här boken får mig oxå att bli ledsen. För det är verkligen en lång väg kvar att gå. Till ett föräldraskap där pappa och mamma är likvärdigt delaktiga, både i sina egna och i andras ögon! Till alla er andra säger jag läs, läs, läs! Om inte annat för att ni ska förstå hur en välmenande kommentar till en förälder kan bli så fel och göra det tungt för dem att själva välja sitt föräldraskap!

Ingrid Mårtensson
Vice ordförande FI Jämtland

IMGP5049

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s