Aktuellt / Recension

Hur blev du feminist?

Frågar tidskriften Bang Ulrika Dahl för ungefär tio års sedan och frågan inleder också samtalet mellan Angelika Sjöstedt Landén och Ulrika Dahl den här krispiga torsdagskvällen i en föreläsningssal på Mittuniversitetet.

20150209 Maries bild

Ulrika högläser ur sin bok Skamgrepp – Femme-inistiska essäer, den bok som står i centrum för samtalet:

”Frågan är ordinär; den ställs ofta till dem av oss som kallar oss, eller blir kallade, feminister. Den antyder att du inte föds till, utan blir feminist och att det inte är något självklart i det, vilket det ju inte heller är. Att ”bli” feminist ses som en slags konvertering, ett avbrott, ett vägval ibland till och med ett slags förlorad oskuld. Inte sällan anses det direkt kopplat till egna erfarenheter av att möta sexism.”

I boken och i samtalet tar den fe(me)-inistiska historien sin början i en magisk låda; utklädningslådan, en källa till outtömlig och berusande glädje. Jag drabbas på ett oväntat sätt av igenkänningen, som närmast är fysisk. Känslan av svala, elektriska tyger mot huden, lukten av instängd syntet och ljudet av för stora klackskor mot parketten. Ett bultande hjärta. Det som senare förväntas bli femininitet på ett visst sätt, ”rätt sätt”. Men igenkänningen handlar också om att platsen för den fe(me)-inistiska historiens början är samma som min. Det är Östersund som är den norrländska staden där utklädningslådan stod.

Och platsen tar utrymme i samtalet. Från Östersund via (bland annat) en universitetsstad i Wisconsin till 2000-talets Stockholm. Tankar om de (så ofta) urbant definierade feministiska frågorna. Platser, rum och utrymme; Vilka frågor blir viktiga? Hur kan vi leva våra liv?

Feministiska världar är meningsfulla världar, säger Ulrika och jag antecknar det jag redan vet, men som är så bra att bli påmind om. Feminism handlar om mer än jämställdhet. Jämställdhet förutsätter hierarkier. Feminism är en önskan om en annan värld, en annan ordning.

I början av boken ger Ulrika Dahl sina läsarinnor rådet att ta sig tid, stanna upp, återvända och läsa om. Hon vill att jag påminner mig om att hon sträcker ut en hand, men inte kan bära mig. Det sätter tonen och jag känner ansvaret. Jag inser när Ulrika högläser från slutet av boken att det inte handlar om att skapa avstånd. Utan om integritet, och om att bjuda in till ett pågående samtal, ett samtal som är en rörelse, ständigt omtagande, omformande och på väg.

Marie Wiktorsson
Kassör FI Jämtland

IMGP2516rev

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s