Debattinlägg

Att slå ett barn

När jag föddes var aga fortfarande tillåtet. Föräldrar antogs behöva slå sina barn för att de skulle uppfostras och barn ansågs behöva det för att lära sig saker. Föräldrars rätt att aga sina barn avskaffades 1966 och ett uttryckligt förbud infördes 15 mars 1979 i föräldrabalken och gäller från och med 1 juli samma år. Skolaga, som innebar att även lärare fick aga barn, förbjöds helt i folkskolestadgan från den 1 januari 1958. Efter att de här lagarna antagits har inställningen till aga förändrats i Sverige, vi vet nu att aga inte alls behövs för att barn ska kunna växa upp till trygga och mogna medborgare. Vi vet att det snarare är det motsatta som gäller, misshandlade barn har svårare att utvecklas tryggt och helt.

Därför är det upprörande att läsa om vad som hände på Malmö centralstation i veckan. Två ensamkommande flyktingbarn, pojkar på 9 och 12 år, rymmer från sitt boende och blir påkomna som fripassagerare på ett tåg. Polisen instruerar väktare att hålla kvar barnen tills polisen kommer. Så långt inga konstigheter. Som förälder tänker jag att de ordnar någon som kan prata med pojkarna, erbjuder dem att sitta ner och äta något, talar vänligt till dem.

Men en mobilfilm som tagits av åskådare till väktarnas agerande visar något helt annat, du kan se den HÄR. Vi ser hur en vuxen man sitter på ett barn, ett barn som uppenbarligen är skräckslaget. Vakten trycker även sin handskbeklädda hand mot mun och näsa och det är tydligt att barnet får svårt att andas. Under filmen syns även att barnets huvud dunsar mot stengolvet vid några tillfällen. Det här är en film som borde uppröra oss alla, det är utan tvekan barnmisshandel, men det verkar inte vara på det sättet alla ser det.

Poliserna på plats är inte intresserade av vad vittnen sett, och tar inte upp namn/telefonnummer, och den enda polisanmälan som till en början upprättas är en från väktaren mot det nioåriga barnet, om våld mot tjänsteman. Polisen som tittar på filmen tycker inte det finns någon anledning att gå vidare med en anmälan om barnmisshandel och företrädare för Jernhusen, företaget som anlitat väktarna, uttalar sig på twitter att de inte tycker filmen föranleder ”ett högt tonläge”.

Tänk er att det här skulle hända i en skola, med en lärare som hanterar ett otryggt och skrämt barn på det här sättet? Eller på ett sjukhus, där läkaren tar itu med ett sjukt barn som agerar utåt mot personalen? Nej, det är fullständigt osannolikt, och ändå möter personal på skola och sjukhus rädda, otrygga, skrämda barn varje dag, och klarar av situationen utan våld.

Inledningsvis försvarar sig väktare och poliser, bland annat genom att påstå att det är ”efterlysta kriminella” det handlar om. Jag påminner om att det handlar om två barn, som bär med sig traumat att ha behövt lämna sin familj och sitt hem och flytt genom världen till ett land där de inte kan språket, som nu rymt från sitt boende och hoppat på ett tåg utan biljett. Att de är efterlysta är en sak, men att de skulle vara kriminella är väldigt magstarkt uttryckt.

I och med att filmen blev publicerad och uppmärksammad så har tonläget och hanterandet ändrats något. Väktaren är avstängd av sin arbetsgivare, Svensk bevakningstjänst, och en kammaråklagare utreder om väktaren kan anses ha begått ett brott. Det är så klart bra. Men det skulle inte behövas att mobilfilmen publicerades och att den ledde till en storm i sociala medier över hur väktare och poliser agerat.

Vi måste kunna lita på att de som är tillsatta att skydda oss gör det även utan att vi säger till dem att göra det. Fler har skrivit om just det här, läs till exempel HÄR. Om du upplever väktare och poliser så här när du är ung, ett barn, oavsett om du råkar ut för det själv eller ser andra bli behandlade så här, så kommer din tilltro till väktare och poliser att vara nedsatt. Det är inte så jag vill det ska vara. Alla barn i Sverige ska känna att polisen är deras vän, där de kan få hjälp om andra vuxna sviker dem.

Elisabeth Dahlin, generalsekreterare på Rädda Barnen har sett filmen och uttalar sig om det som filmen visar (läs mer HÄR och HÄR):

”Man blir bestört. Det är barnmisshandel, det här kan ge allvarliga skador, både psykiska och fysiska”

”Jag tror vi behöver se över hur man ingriper mot barn. Både vakter och polis måste utbildas. Antingen saknas utbildning eller tydliga instruktioner – eller både och, säger hon.
Vad pojken gjort innan han brottades ner av ordningsvakten spelar ingen roll anser Elisabeth Dahlin.
– Oavsett vad som hänt så är det viktigt hur man bemöter barn, särskilt om det är barn i sårbara situationer. Vi pratar om en nioåring, hur svårt kan det vara? säger hon.”

När jag skriver det här, på onsdagen, har pojkarna rymt igen, läs mer HÄR. Med tanke på att de, när de valde att åka tåg utan biljett, sågs som ”efterlysta kriminella” som tydligen skulle gripas till varje pris, så känns det ytterst underligt att polisen i det här läget uttalar sig så här:

”– Sedan fördes de till Malmö i måndags. De skulle väl ordna papper eller något på Migrationsverket, och då avvek de, säger Anders Lindskog på utredningssektionen i Malmö som jobbar med att hitta försvunna personer.
Han kan inte svara på omständigheterna när pojkarna försvann.
– Men vad jag har hört drog de som en avlöning.
Någon faktiskt sökinsats pågår inte.
– Var de befinner sig har vi ingen aning om, vi vet inte var vi ska leta. Om de är i landet eller om de dragit till Danmark, det har vi inte en susning om.”

Enligt Migrationsverket har det försvunnit nästan 1500 ensamkommande flyktingbarn de senaste fem åren. Skrämmande siffror som för mig innebär att det här borde vara en prioriterad fråga. Av polisen och av oss som samhälle. Barn, som kommer från länder i krig, som skilts från sin familj, som genomlevt umbäranden och svåra strapatser. Barn som gömt sig, ljugit, använt alla tricks de kan komma på för att komma till en fristad.

När de väl kommer hit borde vi ta hand om dem så att de förstår att de inte längre behöver fly. Vi ska se till att de känner sig trygga och välkomnade, vi ska försäkra dem om att vi gör vårt yttersta för att hitta deras familjer, de ska få veta att de får träffa dem igen om det bara är möjligt. De ska känna att de kan äta, leva, studera och fortsätta med sina liv, utan att behöva fortsätta fly och gömma sig! Var är de här barnen? Vad lever de av? Vem träffar de och hur riskerar de att utsättas för vuxnas ondska på olika sätt? Skulle samhället och polisen vara lika oengagerade om det var 1500 blonda barn med svenskt ursprung som var försvunna någonstans i landet?

Som medlem i Feministiskt Initiativ menar jag att frihet från våld är en grundläggande mänsklig rättighet och det yttersta ansvaret för säkerställandet av denna rättighet har staten. I det här fallet är det av största vikt att polisen tar krafttag med att rätta till de felaktigheter och, förhoppningsvis ogenomtänkta, uttalanden som gjorts.

Barn utan medborgarskap i Sverige befinner sig i en utsatt situation, där de kan utsättas för förtryck och våld i stor omfattning eftersom förövare är medvetna om att de kan utnyttja det faktum att barnen ofta inte vågar söka hjälp från myndigheter i fruktan för utvisning. Det gör det än viktigare att representanter för samhället som har befogenheter att besluta för och med barnen och påverka deras situation är kunniga i hur de ska bemöta barnen på bästa sätt så att barnen känner sig trygga. 

Jag brukar vara försiktig med att bilda mig en åsikt enbart utifrån det jag läser i media. I media får vi aldrig hela bilden. Vi vet inte vad som hände innan och inte vad som hände efteråt, vi får bara ett perspektiv på en enskild händelse. Men i det här fallet är det lätt, det här är inte alls komplicerat och det finns inget före eller efter som kan förändra min åsikt: Våld mot barn är alltid oacceptabelt, oavsett vem som är förövare.

Ingrid Mårtensson
Ordförande FI Jämtland

IMGP4964rev

Annonser

One thought on “Att slå ett barn

  1. Precis så är det. Jag håller med till punkt och pricka. Jag är lärare – som mött ”bråkiga” barn, ungdomar som gjort utfall mot mig, spottat på mig. Jag har aldrig använt våld. Jag har vid ett par tillfällen använt min kropp till att skydda andra med och jag har lyft bort. Men man kan ”hålla om” och lyfta bort. Man kan ta hand om situationen på miljoner andra sätt.. Aga är aga. Punkt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s