Recension

Ett antiboktips, Rövarbruden

Jag vill varna om att läsa en bok, tvärtemot vad recensionerna brukar syfta till. Det här är egentligen en helt OK bok, så länge den inte ses som det den marknadsförs som, en feministisk bok med en rapport från könskriget. Det kan bero på att den har några år på nacken och att tiden därmed gjort den förlegad, men jag upplever den inte det minsta feministisk, snarare tvärt om… Den borde i så fall komma med ett diskussionsunderlag, med frågeställningar om varför de tre väninnorna i boken beter sig som det gör och hur de kunde ha tänkt istället!

Rövarbruden av Margaret Atwood

IMG_5502

Jag hade höga förhoppningar på den här boken. Jag har hört talas om Margaret Atwood, hur hon skriver om kvinnor och om kvinnors situation och det borde ju passa mig som feminist. Baksidestexten förstärker mina förhoppningar ”…en rapport från könskrigets innersta skrymslen.” Jag föreställer mig att jag ska få läsa om kvinnor som lär sig bryta mot normer och ta sig fram i världen med hjälp av sina individuella styrkor, oberoende av kön…

Men så besviken jag blir… Jag är glad att jag lånade boken och inte lagt några pengar på den… Boken i sig är välskriven och har ett målande och fint använt språk, men handlingen… Jag bryr mig inte så mycket om det samlade hatet i boken mot Zenia, hon som förstört tre väninnors liv, men väninnornas ältande, alla onödiga detaljer, fixeringen vid de evigt ointressanta männen i deras liv och det tradigt, sega, lååååååååångsaaaaaaaammaaaaa tempot… Gaaahhh, VÄX UPP, vill jag skrika…

Bilden av Zenia ser jag mer som ett hjärnspöke, något de andra kvinnorna använder för att slippa se sina egna tillkortakommanden och sin egen offerroll. Det som innan psykologin kallas projicering, de för över sina egna svagheter och behov på Zenia, och läser in sina egna tankar och värderingar i Zenias liv. Under hela boken längtar jag efter att få lära känna Zenia, hon känns som den enda intressanta karaktären, men hon undflyr läsaren hela tiden…

Boken är istället fylld av fysiskt och/eller psykiskt frånvarande fäder och otillräckliga eller otillräkneliga mödrar. Släng in ovilliga fosterföräldrar och en pedofil i soppan oxå, när vi liks håller på… Sorgliga bakgrunder i större eller mindre utsträckning hos alla tre väninnorna, men ingen av dem är beredd att göra något åt det eller försöka förändra sina liv, de bara fortsätter i samma spår och skyller allt på Zenia…

Männen är helt utan ansvar, det är kvinnorna som omhuldar dem, vårdar dem, sätter dem på piedestal, tänker deras tankar och bygger deras bon. Inga män ställs någonsin till svars, allt läggs på Zenias axlar, en gemensam fiende, någon att avsky och hata och kunna skylla allt på. Zenia är den som i sin tur lämnar männen, och med tanke på hur ryggradslösa männen beskrivs så ökar det bara min positiva känsla för Zenia…

Jag ser inget könskrig, inga starka kvinnor, jag ser snarare den här boken som ett starkt argument för patriarkatet. Här finns alla svar på varför kvinnor aldrig någonsin bör ges något som helst maktutrymme, då de bara kommer att förvrida allt, överanalysera, förstöra och inte kunna se hela sammanhanget…

Lägg till det att den här boken verkligen andas slutet av 80-talet, tidigt 90-tal, den har absolut inte åldrats väl, till allt annat läggs ett ganska gammaldags tänkande och beteende på de tre väninnorna. Den här boken kommer alldeles strax i nyutgåva. Jag har svårt att förstå varför. Om det inte är så att det tillsammans med den kommer en läsanvisning och ett diskussionsunderlag. Verktyg som hjälper läsaren att se, att trots att boken i stort är en anklagelse mot Zenia, så bör den i stället hellre ses som ett tragiskt dokument om vad som händer om du inte vågar att titta in i dig själv. Om väninnorna i stället rannsakat sig själv, sin bakgrund och sina relationer, och avkrävt männen i sitt liv eget ansvar, så hade de säkerligen utvecklats annorlunda. De är fångna i sin egen bild av livet, sig själva, sina män och Zenia…

Jag hade tungt, tungt, tungt att ta mig igenom den här. Jag blev arg, uppgiven och irriterad, och jag önskade att jag istället fått veta mer om Zenia, ur hennes egna ögon. Nu får vi henne bara genom väninnornas förvridna idéer och tankar, hon framstår som ett monster, men är hon verkligen det? Hon framstår som en som stjäl deras män, men går män att stjäla? Är det inte så att om de är så lätta att ”snappa bort”, var de inte redan på väg långt innan Zenia dök upp? Av alla figurer i boken är hon den jag tror jag kunnat tycka om, men henne får jag aldrig lära känna…

Om du läst den och har en annan syn på den får du gärna skriva i kommentarerna, jag är öppen för diskussion om syftet och tanken bakom den här boken!

Ingrid Mårtensson
Studiecirkelledare

IMGP4915

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s