Recension

Boktips, Ännu talar träden

Tips på helgläsning!

Ännu talar träden av Calixthe Beyala

Ännu talar träden

Jag sträckläste den här en söndagsmorgon. Det märks att boken utspelar sig i en för mig okänd miljö och kultur, för jag har svårare att ta den till mig än jag brukar. Det finns inga likheter med mitt liv, min bakgrund, som jag kan hänga upp den här boken på. Allt är främmande. Boendet, maten, djurhållningen, klimatet, normerna, relationerna… Det är en utmaning att läsa och försöka förstå.

Jag förstår inte referenserna, jag letar efter något som är bekant. Hur ser husen ut, hur stor är byn, hur långt har de att gå till stan, vad innebär det att vara försäljare? Till samhället kommer en fransk soldat, och när han konfronteras med bybornas riter börjar jag känna att jag nog bara ska släppa sträva att förstå och i stället ge mig hän. Fransmännen förstår inte det möte med en ond ande som sker i ledarens bostad. Han kan inte se anden, vilket alla byborna kan, och han blir förvirrad av att byborna skrattar högt åt det de ser anden göra med honom, men som han alltså inte alls uppfattar själv. Han uppfattar byborna som barnsliga, men de har överseende med han okunskap.

Det känns som en vridning av min hjärna, för jag inser att även jag och min familj har riter och ritualer för oss som människor med annan bakgrund och kultur skulle skaka på huvudet åt och tycka att vi var naiva eller barnsliga. Det är nyttigt att läsa böcker som får en att se på sitt eget liv och inse att även det är fyllt av det andra skulle tycka var absurditeter, saker som jag gör bara för att jag vuxit upp med att göra dem och aldrig ifrågasatt att det kan finnas ett annat sätt att göra det på… Och som fungerar för mig och ger mitt liv en mening.

På så sätt var det här en fantastisk bok, för den beskriver en värld som är främmande för mig och ur ett perspektiv som är helt annat än mitt. På ett annat sätt har jag svårt att förhålla mig till bokens upplägg. Jag tror det har att göra med att jag oftast läser deckare. I en deckare finns det nästan alltid en tydlig start (mordet) och ett tydligt slut (upplösningen) och därmed har hela boken däremellan hela tiden ett tydligt driv, ett syfte. Den här boken är mer upplagd som att det är en farmor som berättar historien om sitt liv för sina barnbarn. Ibland får vi väldigt mycket information om en väldigt specifik händelse i hennes liv, medan andra delar, som de barn hon fött och fostrat, och den enda man som älskade henne, bara nämns som i förbifarten… Jag får svårt att hänga med, jag vill ha ett SYFTE. Jag är nog lite för målinriktad, och även det kan mycket väl vara en kulturkrock!

Så jag rekommenderar den här boken till dig som vill läsa en färgstark och dramatisk berättelse om tidiga 1900-talets Afrika och om du har en lika beige bakgrund som mig får du på köpet utmana dina egna kulturella hjärnspår!

Läs på!

Ingrid Mårtensson
Ledamot styrelsen Fi Jämtland

IMGP6460

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s