Debattinlägg

Kvinnofrid

Östersundsposten har en pågående serie just nu, där alla som utsatts för våld i hemmet bjuds in att berätta under #minhistoria. Du kan läsa deras berättelser HÄR.

Det är skrämmande, men samtidigt viktig, läsning. Linda Hedenljung (läs den inledande krönikan HÄR) har läst polisanmälningar och förundersökningsprotokoll och visar upp en bild som nog inte stämmer med den syn allt för många har:

”Det finns så många myter. Att det är socialt missanpassade och svaga personer som utsätts. Att det bara drabbar invandrare. Att det är missbrukande män som slår. Men inget av det är sant. Alla kan bli våldsutövare och alla kan bli våldsutsatta.

Ingen vill se det här. Det är ett vardagsbrus av elände. Det talas om familjeangelägenheter. Det är skamligt och tabubelagt. Men vet ni vad? Att utsättas för våld i en nära relation är inte något sällsynt och inte något alldeles utomordentligt ovanligt. Det drabbar alla. Rik som fattig.”

”I mina artiklar kommer jag lyfta fram starka berättelser. Jobbiga citat. Det gör jag för att ni också ska känna det jag har gjort under arbetet. Jag är förfärad, arg, ledsen och upprorisk. Inga barn ska behöva slås av sina föräldrar, inga barn ska behöva våldtas, inga kvinnor ska behöva bli slagna. Och ja, ingen man ska behöva slås av sin kvinnliga partner. Det här är inte en familjeangelägenhet som ska skötas internt i familjen. Det här är ett samhällsproblem.”

Jag rekommenderar dig att läsa hennes artiklar och de berättelser som publiceras under #minhistoria.

Jag håller med om att det är ett samhällsproblem, men ändå ett problem som nästan uteslutande lyfts, diskuteras och motarbetas av kvinnor. Även om Linda Hedenljung i sin krönika tar upp att det även finns män som misshandlas av sina kvinnliga partners så är det här till största del ett brott som begås av män mot kvinnor, framförallt när våldet är grovt. Enligt Brottsförebyggande rådet:

”Bland de personer som blev utsatta för grov misshandel uppgav 29,1 procent av kvinnorna och 2,4 procent av männen att de uppsökte, eller hade behövt uppsöka, en läkare, sjuksköterska eller tandläkare.”

Kvinnor som förövare finns med, och då gäller det ofta misshandel av barn (HÄR), men de når inte upp till samma siffra som misstänkta män:

”Av de misstänkta för misshandel mot små barn är andelen kvinnor relativ hög jämfört med andra brott, 39 procent av de misstänkta för misshandel mot barn 0–6 år är kvinnor (2014). Det är ofta en förälder eller styvförälder som anmälts som misstänkt.”

På upplysningen om att den gemensamma nämnaren för de förövare som använder grövst våld inte är religion, etnicitet eller samhällsklass utan kön verkar allt för många män reagera på ett och samma sätt på: Inte ALLA män. Det är ungefär samma sak som att jag som kvinna skulle protestera mot våldet genom att säga att inte alla kvinnor utsätts för våld. Det är sant på samma sätt, men det innebär INTE att jag tycker jag därmed gjort mitt och inte behöver engagera mig i frågan. Eftersom det här är ett samhällsproblem behöver alla, oavsett kön, vara med och bekämpa det.

Att det värsta våldet kommer från män går att förknippa med många andra frågor som är hinder för ett jämställt samhälle. Det är en följd av ett patriarkat, där männen hävdar sin rätt och det är en följd av en mansroll som bygger på status, hierarki och makt. För att förändra det här måste alla arbeta tillsammans, det går inte att luta sig tillbaka och mena att jag är inte en del av problemet och kan därför avstå från att vara en del av lösningen. Alla de män som hävdar ”Inte alla män” har där istället ett ansvar att vara med att påverka både patriarkat och mansroll. Föregå med gott exempel, protestera när andra män gör och säger sexistiska saker, uppfostra sin omgivning till att öppna sina ögon för det förtryck som sker här och nu. I samhället och i familjen.

Så här står det i Feministiskt initiativs partiprogram:

”Frihet från våld är en grundläggande mänsklig rättighet. Det yttersta ansvaret för säkerställandet av denna rättighet har staten. Våld i nära relationer handlar i huvudsak om mäns våld mot kvinnor och barn och är i Sverige och globalt ett omfattande folkhälsoproblem, och säkerhetsproblem med stora samhällsekonomiska konsekvenser. Detta slags våld skördar fler dödsoffer varje år än alla världens väpnade konflikter tillsammans. För Sverige, som inte har haft krig inom landets gränser på århundraden, är mäns våld i nära relationer det reella säkerhetsproblemet. Mäns våld mot kvinnor är även ett grundläggande demokratiproblem. Kvinnors rädsla för våldtäkt begränsar rörelsefriheten i det offentliga rummet. Hat och sexualiserade hot mot kvinnor som tar plats i offentligheten, inte minst mot feministiska skribenter och politiker, syftar att tysta, underordna och marginalisera. Feministiskt initiativ ser allt detta våld som varken naturligt eller ofrånkomligt utan ansluter sig till den globala rörelse som arbetar för ett upphörande av våldet.”

”Av det totala våldet i Sverige och världen är män till mer än nittio procent förövare, men medan män dessutom oftare utsätts för våld i offentliga miljöer, utgörs grövre våld i nära relationer till allra största delen av mäns våld mot kvinnor och barn. Kvinnors våld mot män förekommer, men är ytterst sällan grovt fysiskt våld. Den viktigaste övergripande förklaringen är strukturell snedfördelning av makt och resurser i huvudsak kopplad till kön. Strukturerna bärs upp av normer om manlighet där rätten att utöva kontroll utgör en viktig del. Maskulinitet, det vill säga vad vi förknippar med män och manlighet, är historiskt föränderligt och styrs inte av biologiska förutsättningar, utan av tolkningar och förväntningar – kulturella normer och strukturella villkor. Genom västerländska historien har män och maskulinitet fått representera det mänskliga, medan kvinnor och det vi betraktat som feminint i bästa fall setts som ett komplement till, men ofta underordnats ”det manliga”. ”

Vi behöver gemensamt arbeta mot våldet, samtidigt som vi måste förstärka kvinnojourerna och ge dem bättre möjligheter att genomföra det arbete de ofta gör ideellt och med små resurser. Det våld som sker i hemmet har alla en form av hedersinslag. Därför är benämningen ”hedersvåld” problematisk, då det riskerar att skapa svåra gränsdragningsproblem, större rättsosäkerhet och att ytterligare förstärka den rasism som redan nu finns i rättssystemet. Våld ska bekämpas överallt där det förekommer och vi behöver se det som ett samhällsproblem oavsett var det dyker upp. Vi behöver alla göra vårt i lösningen, som till stor del handlar om att bygga ett modernt samhälle med verklig jämställdhet.

Ingrid Mårtensson
Ledamot styrelsen Fi Jämtland

IMGP0467

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s