Uncategorized

Faran med festivaler

Dags för Storsjöyran, en av Sveriges coolaste festivaler där hela stan försätts i feststämning. Förhoppningsvis blir vädret OK hela helgen!

Under våren har media formligen exploderat i nyheter  om övergrepp som företrädesvis män begått mot företrädesvis kvinnor på olika festivaler och liknande arrangemang runt om i Sverige, och även lokala media har tagit upp hur Storsjöyran förbereder sig för att det inte ska ske den sortens övergrepp under yran.

Det som förvånar mig är att så många ser det här som en ny företeelse, nått som sker först i år. Som kvinna och något äldre än den genomsnittliga festivalbesökaren är det här uinget nytt och inget som INTE fanns under till exempel 80-talets festivaler. Jag och många med mig kan berätta om olika övergrepp som vi då bara slätade över, tog som en del av livet och ofta skyllde på oss själva och vår oförsiktighet. Helt fel, förstås, men något vi fick lära oss av omvärlden, eftersom när vi försökte berätta om det så skämtades bort eller bortförklarades som en missuppfattning.

Jag kan alltså inte se det här som någon ny företeelse, det nya består snarare av något helt annat än själva övergreppen:

Media skriver om det

Som HÄR, vem som är förövare och vad de gör:

”Polisen visar i en stor kartläggning av övergrepp att det absolut vanligaste var en enskild gärningsman, 16–18 år. Gärningsmannen har tagit på flickornas bröst, rumpa eller skrev och i vissa fall försökt dra ner byxor eller kjol. Ofta har det skett bakifrån, i folkmassan framför scenen.”

Som HÄR, att det väcker uppmärksamhet över hela världen

Den stora mängden övergrepp och våldtäkter på svenska festivaler i sommar har blivit en världsnyhet och flera organisationer har kritiserat arrangörerna för den bristande säkerheten.”

Eller som SvD, som till och med samlar alla artiklar på ett och samma ställe för att verkligen förstärka att det här är något nytt och unikt, se HÄR.

I mediabruset går det ändå att finna många som visar på detsamma som jag beskriver här, att det här inte är något nytt, till exempel HÄR:

”Har de här brotten ökat?

– Inget stöder det rent vetenskapligt. Ofredanden fanns även på 1960-talet. Däremot berättar elever om ett hårdare klimat när det gäller tilltalet. Och med sociala medier har det tillkommit en ny grupp ofredanden, säger Lina Staaf.”

Det har skapats ett sammanhangt där den här typen av händelser får nyhetsvärde. Det betyder inte att det här är något nytt som inte skett tidigare, det handlar enbart om att just nu, just i år, finns ett intresse för det här och därmed går det att skapa rubriker av det. Media kan aldrig spegla allt som händer i samhället, det blir ett urval av det som händer som belyses, och i år råkade det bli den här typen av övergrepp.

I och med medias uppmärksamhet vågar fler anmäla

Jag citerar Katarina Wennstam, som skrev en status på facebook:

”Innan alla går bananas över den här nyheten – låt oss stanna upp för ett ögonblick och fråga oss om det faktiskt kan finnas något positivt med polisanmälda sexövergrepp. Missförstå mig inte – grunden till att det överhuvudtaget behöver göras en polisanmälan om en våldtäkt, en misshandel inom äktenskapet eller ett tafsande svin på en festival är vidrig, oacceptabel och ett gigantiskt samhällsproblem. Men att Sverige alltid ligger högt i statistiken för t ex våldtäkter är inte bara negativt utan tyder också på att vi har högre anmälningsbenägenhet idag än för tio eller tjugo år sedan och att fler övergrepp idag rubriceras som våldtäkt. I vissa länder är våldtäkt och viss misshandel inom äktenskapet inte ens kriminellt, klart att det ser ut i statistiken som att Sverige ligger ”högt” i jämförelse då. Tänk om det bakom sommarens svarta rubriker döljer sig tjejer som för några år sedan inte skulle ha vågat eller orkat anmäla? Som har nåtts av debatten om sexuella trakasserier från män och som känner att nej, så här får man fan inte göra mot mig. För faktum är att bredvid dessa larmrapporter finns också de kvinnor i alla åldrar som vittnar om trakasserier för fem år sedan, för femton år sedan, för femtio år sedan. Men då pratade vi knappt om det, då ansågs det vara en ”självklar om än tråkig sida av att vara kvinna”. Det är många som känner att det är nog nu – och det är mitt i skiten också positivt.”

Men, fortfarande finns samma upplevelser  som när jag var ung, läs HÄR:

”– Det finns en känsla bland tonårstjejer att det här är normaliserat, något man får stå ut med. Det ska man absolut inte behöva! Vi måste synliggöra ofredandena på bred front, förändra attityder redan från låg ålder och få alla att inse att det är ett brott, säger Linda Staaf.

Ett stort problem är att så få polisanmäler. Flickor som Aftonbladet pratat med säger att det inte är någon idé. Och att de inte vill förstöra kvällen och ”börja bråka” om det är någon som tafsar på dem.

Av de fall som anmäls är det ytterst få som går vidare. Ett exempel: När det gäller ”We are Sthlm” förra året anmäldes 19 sexuella ofredanden och en våldtäkt. Alla förundersökningar om ofredanden lades ner. Det kan bero på brist på vittnen eller att flickan mår dåligt och inte orkar gå vidare.”

Det positiva i det här är förstås att fler vågar anmäla, fler diskuterar det här och fler får upp ögonen för att det här händer och att det är fel. Det leder till att det läggs mer arbete på att förhinndra. Som i den HÄR artikeln:

”Stefan Kauppi, säkerhetsansvarig på Storsjöyran, berättar att festivalen arbetar tillsammans med polis, räddningstjänst, Röda korset och ett stort antal frivilliga. Ett införande av kameraövervakning har också varit uppe för diskussion.

– Men vi tror inte att det är lösningen, delvis eftersom vi har ett väldigt stort område. Vi satsar i stället på att ha så många ögon och så mycket personal på området som möjligt, säger Stefan Kauppi.”

Det sorgliga faktum att i och med att media tar upp övergreppen innebär att fler vågar anmäla är något som borde diskuteras och debatteras mer. Hur kommer det sig att kvinnor inte anmäler annars? Vad lever vi i för samhälle när kvinnor som utsätts för övergrepp inte ens anmäler? För de som anmält tidigare, vad har skett med deras anmälan?

När de väl anmäler leder det oftast inte till något resultat, eftersom det här är brott som är ytterst svåra att bevisa eller ens hitta förövaren. Om du står i en tätt packad folkmassa framför en scen och känner någons händer på dina bröst eller in i dina trosor, vilken annan kan se det och hur ska du veta vem i massan som äger de händerna? Ord kommer att stå mot ord, om det ens når så långt.

Många tar chansen att skylla på ”De andra”

Genomgående för allt som skrivs om det här fenomenet i år är att det, även om det inte alltid skrivs i artikeln, alltid diskuteras av någon eller några, i kommentarsfält eller i debattartiklar, som att det är något ”de andra” sysslar med. De som inte är som vanliga svenska män, utan är annorlunda, hör till en annan kultur. Som att det i första hand är en fråga om kultur, och inte om en mansroll som är universell.

Först, vad säger statistiken? Om det vore något som ”de andra” sysslade med borde siffrorna drastiskt ökat. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) ser det ut så HÄR:

”År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott , vilket är en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. De anmälda våldtäkterna minskade med 12 procent till 5 920 mellan 2014 och 2015. Även anmälda brott om sexuellt ofredande och sexuellt tvång, utnyttjande m.m. minskade till 8 840 (−8 %) respektive 1 430 (−6 %) brott jämfört med föregående år”

I bland påstås det att fler anmälningar kommit in under de senaste 10 åren just på grund av ”de andra” och att Sverige har en större andel brott av den här typen än andra på grund av vår tidigare relativt humanistiska asylpolitik. Men, egentligen beror det på att Sverige, trots allt, har en ganska progressiv lagstiftning inom det här området.

”De anmälda våldtäkterna har ökat under den senaste tioårsperioden (2006–2015). Ökningen kan delvis förklaras av att en ny sexualbrottslagstiftning trädde i kraft den 1 april 2005. Den innebär bland annat att vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande kom att rubriceras som våldtäkt. Effekten av lagändringen slog igenom i statistiken på så vis att antalet anmälda brott avseende sexuellt tvång och utnyttjande minskade de närmaste åren efter lagändringen, medan antalet anmälda våldtäkter ökade. Den 1 juli 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen återigen; bland annat utvidgades våldtäkt till att omfatta de fall där offret reagerat med passivitet.” (BRÅ, HÄR)

Värt att notera är att 97% av de misstänkta är män.

Enskilda upplevelser går inte att använda för generaliseringar, så om du ”upplever” att det främst är ”de andra” som begår övergrepp är det lika mycket värt som när jag berättar att de övergrepp jag utsatts för enbart utförts av svenska män. Det behövs statistik för att kunna generalisera, och den statistiken har vi inte i dag. Däremot går det att ifrågasätta det sätt som så många automatiskt tycker att ”kultur” är OK att skylla på, när det inte är OK att påpeka att förövarna till absolut största del är män.

Jag citerar den HÄR artikeln:

Till de män, och kvinnor, som ropar ”Kultur!” vid våldtäkt med icke-vit förövare men ”Inte alla män!” vid vit dito vill jag fråga följande: Om icke-vita mäns våldtäkter beror på kultur, vad beror då vita mäns våldtäkter på? Förklaras det genom att de är enskilda, psykiskt störda, sjuka galningar allihop? Och i så fall, är inte dessa enskilda, psykiskt störda, sjuka galningar något absurt överrepresenterade i den vita populationen? Om vita mäns våld inte beror på kultur, menar ni då att det beror på en genetisk defekt särskilt vanlig hos vita män?

Mord, våld, sexuellt våld, övergrepp mot barn, krig och terror har alla en sak gemensamt och det är inte en viss kultur. Det är inte en religion. Det är det faktum att förövaren i största majoritet är man.

Det är inget som går att förneka. Det är inget som går att förklara bort och det är inget som en kan avsäga sig ansvaret ifrån genom att lägga skulden på en annan kultur.

Faran ligger i grund och botten i mansrollen, inte i kulturen. Den mansrollen delar alla män gemensamt – oavsett varifrån han kommer. Vill vi förändra våldet och de sexuella övergreppen är det också där förändringen måste ske.”

Nu hoppas jag att Storsjöyran blir förskonad från övergrepp, gläds åt att frågan äntligen diskuteras med det allvar den förtjänar, gläds åt att det läggs resurser på att förhinfra det och hoppas att det här i förlängningen får makthavare att förstå att det inte räcker med åtgärder och stöd i efterhand, det här måste förebyggas. Det måste förebyggas genom att barn i unga år får vara barn och inte sitt kön, får lära sig att respektera alla andra, oavsett kön, som individer med egna rättigheter som inte får kränkas! Den destruktiva mansroll som leder till övergrepp måste förändras och försvinna!

Ingrid Mårtensson
Ledamot styrelsen Fi Jämtland

IMGP6487rev

Annonser

One thought on “Faran med festivaler

  1. Ping: Hur ska kvinnor kunna känna sig trygga? | Feministiskt Initiativ Jämtland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s