Vi är några från Fi Jämtland som är med i en feministisk bokcirkel. Det innebär att vi läser böcker och diskuterar dem ur ett feministiskt perspektiv. Böckerna i sig behöver inte vara feministiska, jag skulle säga att allt går att analysera feministiskt.
Den första boken vi läste var Tre starka kvinnor av Marie Ndiayes och jag lånar recensionen från ”Elias läser och skriver”, HÄR, som är den som håller i bokcirkeln:
Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?
I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.
Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.
I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar. Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.
Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.
Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.
Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.
Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.
Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.
Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.
Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.
Vill du själv starta en feministisk bokcirkel? Hör av dig om du vill ha tips och idéer, jamtland@feministisktinitiativ.se. Nästa bok vi ska läsa är ”Det finns andra frukter än apelsiner” av Jeanette Winterson, jag återkommer med recension på den.
Ingrid Mårtensson
Ordförande Fi Jämtland
Feministiskt Initiativ Jämtland 